Artikelserie: Min Häst Historia - Kyra Kyrklund

05/10/2020

"Jag är född och uppvuxen mitt i Helsinfors centrum i en familj utan någon häst anknytning. Vi hade alltid hund men inga andra husdjur.

Själv har jag nog alltid varit lite djur”galen” . Vi hade en sommarstuga 100 km från Helsingfors och mina föräldrar var goda vänner med den lokala veterinären. Redan när jag fortfarande var barn, brukade han hämta upp mig tidigt på morgnarna o så åkte jag runt med honom hela dagen på hans sjukbesök till böndernas kossor och grisar.

När jag inte åkte med honom så cyklade jag 20 km till min gudmor som hade en rätt stor bondgård med mjölk kor, höns, grisar och arbetsHÄSTAR! Anita, min gudmor hade 4 pojkar, den äldsta i min ålder, och jag blev lite av en dotter i huset.

Hon drev gården och jag hängde med henne i bl annat ladugården (jag kan faktiskt mjölka en ko för hand!) och ut på åkrarna. En av höjdpunkterna på sommaren var höskörden då jag brukade få sitta bakom seldonen på hästryggen då de körde in hö till ladugården.

En vacker sommardag, då jag var 10 år gammal, skulle ”Casse” (äldsta sonen) och jag få RIDA på Irja (ardenner finskt kallblodskorsning), som var en av arbetshästarna på gården. Det fanns naturligtvis ingen sadel och bara långa körtömmar, så vi red barbacka. Tyvärr blev Irja skrämd av familjs hund, Casse föll först och sedan jag. Tyvärr fick jag ändan på tömmen tvinnad runt min fot och släpades efter en galopperande Irja över stock och sten. Hon satte av mot stallet men till all lycka kom stallsmästaren med en annan häst som han lyckades ställa tvärs över vägen som en bromskloss. Irja stannade och jag kom upp på fötterna. Allt annar var bra utom att jag hade brutit min högra överarm.

Armen gipsades och till mina föräldrars förskräckelse lär jag ha sagt att så fort gipset var borta skulle jag rida igen. För att jag inte skulle slå ihjäl mig bestämde de sig för att jag skulle få ”lära mig att rida i ridskola” och som min 11 års födelsedags present gav de mig en 10 timmars nybörjarkurs på Brunakärr.

Lite anade mina föräldrar då, att 10 timmar inte var tillräckligt för att jag skulle ”lära mig att rida”! Inte heller var 10 år tillräckligt och jag känner fortfarande, att efter 60 år med hästar, lär de mig något nytt varje dag!

Jag kan bara tacka mina föräldrar för att de lät min passion bli mitt yrke, genom åren alla fantastiska lärare och tränare som delat med sig av all sin kunskap, alla elever som vågat lita på mig och prova på ”nya o ibland olika” saker, alla hästägare som också blivit mina vänner och framför allt alla hästar som format mig till vad jag är idag!"

/Kyra Kyrklund

Image: 2020-05/kyra.jpg